Ja, på tisdag är det ett veterinär besök bokat för att få det bekräftat om Doris är dräktig eller inte. Vilket jag tror att hon är. Magen vääääxer... Och hon har bara vart här i en vecka... jisses...

Ja, vi får se hur det går.

I alla fall så kommer de båda töserna riktigt bra överrens, de sover i hög hela tiden, även jag brukar få äran att vara en del av den högen. Rätt mysigt, men inte helt lätt att sova när de lagt sig över benen på en...

Annars är det fullt ös, de far runt som tokiga, leker och jagar varandra. Man får hålla i pinalerna vill jag lova!

Jo, nu har Doris flyttat in här och allt verkar gå fint! Beata verkar nöjd, och de båda kommer nu bra överrens. De sover i hög för det mesta om det inte är full fart, jisses, har inte vart med om ett sådant virrvarr av katter som det blir när de två börjar leka, känns som att ha tjugo katter inna på samma gång, inte två. Fortfarande lite gnabb då och då, men inte mer än lite mutter och lite tuggande.

Men en sak misstänker jag -att Doris är dräktig... Jag har inte någon erfarenhet, men tycker att jag kan se de tecknen i alla fall... Hon bodde med en annan oriental, lika gammal som henne och de har väl haft nån romantisk stund... Förra ägaren har inte sett Doris ge några löptecken någon gång, så hon har inte gett p-piller, så ja, det blir vär bebisar här nånstans i april kanske?? Får se vad det slutar...

Ja, i morgon är det dags, vi ska åka och hämta hennes syster Doris!

Det ska bli kul, bara att hoppas på att de båda fröknarna accepterar varandra. Lite nervös är jag allt. Har faktiskt inte släppt ihop två katter förut.

Ska passa på och svänga in till skara hästklinik och hälsa på min häst. Får inte komma hem än. De vet inte vad det är som är fel...

Fortsätt att hälla tummarna för oss!!

Idag var det veterinär för Beata. Och det gick väl trots omständigheterna rätt ok.

Astman visade sig inte på röntgen, dock ser hjärtat fortfarande stort ut, så den 1/4 ska hon ultraljudas för att kolla upp det ordentligt.

Men då hon är gräsligt pigg och kan springa och leka som en tok i ett par timmar utan minsta ansträngning så finns möjligheten att denna storlek på hjärtat faktiskt är normalt för henne. Men vi vill vara på den säkra sidan. Astman däremot kan komma och gå, kommer hostan igen ska vi ge henne kortisontabletter och ringa vet och meddela detta.

Men allt är klart för att Beatas syster flyttar in på lördag i alla fall. Veterinären kunde inte denna gången se några som helst hinder för det!

Nu så är det min stora fyrbening som ska friskna till, pållen är fortfarnade kvar på skarakliniken då   han fortfarande har skumma symptom, trots att koliken släppt. Får se när de vill släppa hem honom. Har dock tagit ett fasanfullt jobbigt beslut vad det gäller honom, har bestömt mig för att jag ska vara hästlös ett tag framöver, alltså behöver han ett nytt hem. Inte lätt. Älskar denna häst, med intresset har verkligen falnat och han förtjänar att vara hos någon som verkligen vill spendera allt den tid med honom som han behöver. Jag gör det självklart nu, men det är ett måste, inget nöje... Ångesten ligger som ett svart moln runt mig.

Var själv hos läkaren i eftermiddag eftersom jag inte kan röra min arm... kraftig inflammation i axeln. Så nu är även jag satt på medicinering, b ara husse i huset som verkar hålla sig frisk, alltid nåt ;)

I morgon är det dags för återbesöket hos veterinären för Beata.

Då gäller det, hjärtvolymen bör vara mer normal. Att astman kommer att visa sig igen tror jag nog. Bara att hoppat att resten gett med sig. 

Känns som att hon är bättre nu, hon far runt här som en galning, verkar inte ansträngd, och andningen låter inte heller ansträngd. Så jag har nu rätt gott hopp. Men det visar sig i morgon, ska inte ropa hej än.

Nu blir det vila för mig efter dagens strapatser, är helt slut (hästen sjuk han med...) och har ont i rygg och axel, kan inte använda högerarmen nästan alls nu, annat än tätt intill kroppen. Tur att min mamma är ledig i morgon och kan skjutsa oss till veterinären!

...ser Beata ut att tänka varje morgon och kväll nu. Men hon har tur, sista antibiotikan ikväll! Det har frestat på allas tålamod här hemma när det vart dags för den, för hon VILL INTE!!! Och det kan jag förstå. Men måste man så måste man. Kortisonet har hon ytterligare tre kvällar till att ta. Men det är bara en halv tablett, mycket lättare än att truga i henne den äckliga antibiotikapastan.

Vet egentligen inte om medicinen hjälpt så mycket. Pigg är hon som sjutton, men det var hon innan med. Det som vi märker av här hemma är ju hostan (har ju inte röntgenblick;) ) och den har mildrat något ändå tycker jag. Två gånger sedan behandlingen börjat har hon hostat. Men inte så jobbiga anfall, anfallen har varit rätt milda. Hostan känns "mjukare" och hon hämtar sig fortare efteråt. 

Jag hoppas på att det är så i alla fall, skulle lika gärna kunna vara att jag verkligen vill se en förbättring så att jag inbillar mig att det är lättare för henne. Hoppas inte det är min hjärna som spelar mig ett spratt, utan att det verkligen är så att hon är bättre. Bara att vänta och se, återbesöket är om drygt två veckor. Vill veta nu. Väntan är jobbig.

Fortsätter att hålla tummarna för min älskade Beata. Dags att fajtas om den sista antibiotikan nu. Tjing.

Ja, nu har vi varit på djursjukhuset med Beata. Hon har ju haft lite hosta under vintern, ville kolla upp den ordentligt nu, hostat lite mer sedan senast vi var där. Förra gången lyssnade dom på henne, hörde ingenting och rekomenderade avmaskning, samt att vi skulle höra av oss om det fortsatte. Det var lugnt ett tag efter avmaskningen sedan kom hosten tillbaka, så bokade en tid.

Och idag har vi fått svar. Lungröntgen gjordes, blodprov togs. Blodproverna ska vi få svar på i morgon. Röntgen visade inte så upplyftande grejer. Lungorna var något större än normalt och förträngningar syntes nedtill och baktill. Det vill säga att det finns astma. Men det var inte det som var värst. Även hjärtat var förstorat. Detta kan bero på att hon har astman orsakar det eller så är hjärtat orsaken till astman.  Hoppas verkligen på det första alternativet... Känns mer hoppfullt då. 

I vilket fall så är hon nu satt på antibiotika för att undanröja en eventuell infektion och kortison för att sätta astman under kontroll. Om tre veckor ska vi tillbaka för ny röntgen. Visar det då att hjärtat minskat i volym fortsätts astma behandlingen. Om inte, så blir det ultraljud på hjärtat för att se vad som är på tok.

Under tiden får hon inte utsättas för onödig stress. Och ska hålla sig lugn så gott det går. (det blir ju lätt... eh, nej!!) Detta betyder att den lilla katten som skulle flytta hit om någon vecka inte kommer att komma. Det känns också skit. Beata vill inte vara ensamkatt, det märks tydligt på henne. Men veterinären rekommenderade att vi skulle vänta för Beatas skull. Så nu har jag fått pratat med den uppfödaren om detta och hon förstod precis. Så när allt är under kontroll igen kanske det blir tal om att en till liten kisse.

Usch. Jag sitter nu i soffan och undrar vem vi har retat upp såpass att våra djur inte kan få vara friska. Beata håller just nu till i köket och "hjälper" husse att laga mat. Det är i alla fall inte något fel på aptit eller energi ;)

Beata älskar att spana på fåglarna utanför förnstet. Mest om koltrasten är där. Är det bara småfåglar där tittar hon lite förundrat på de små mumsbitarna, jamar ett par gånger och går därifrån. Men om koltrasten sitter där, jag då blir det liv i luckan! Svansen slår som en trumpinne mot elementen under, hon skriker i högan sky och slår pannan gång på gång mot rutan... utan att förstå att hon varje gång skrämmer bort den med detta uppförande. Och varje gång den flyger iväg blir hon lika sur, hoppar ner från fönsterbrädan och går och klagar högljutt hos mig.

Det där med att de flesta katter tjattrar och gör sig så osynliga som möjligt istället för att försöka krossa rutan med huvudet och rösten har liksom inte gått upp för henne ;-)

Men det finns ett annat tillfälle hon har kommit sig för att använda "fågeltjattret".

Sambo spelar mycket pingis och går ofta och studsar en boll med sitt racket här hemme. Till Beatas lycka så skjutar han ofta iväg bollarna till henne så hon får jaga lite. Det är då hon börjar tjattra. Och så kan dom hålla på så i nån timma. Och jag får lyssna på; "klonk, klonk, klonk" från bollen och "mja-a-a-a-a, ma-ha-a, mjiao-o-o-o". Vilket låter rätt lustigt. Tittar man på dem "in action" ser man en lycklig husse som kan få träna på alla möjlig dess slag för att överlista katten som lyckligt klumpat ihop någon matta för att ha ett passande gömställe, sitter och spanar och räknar ut ganska exakt vart bollen kommer att landa och far fram för att fånga den.

Tror det är dags för en lektion i vad man ska göra vid olika tillfällen!

...jag är TRÖTT!!!

Vilka dagar det har varit... Undrar när det ska flyta påp någorlunda utan gropar eller vägbulor...

Sent i torsdagskväll efter jobbet tänkte jag: Vad gott, nu är det fem dagars ledigt!! Ska bara se till att återhämta mig efter alla turer till djursjukhus mm som har varit, har inte haft tid för det än...

Ha. Tji fick jag...

Sambon är dunderförkyld vilket gör att han låter som Darth Vader när han sover. Varken jag eller Beata sover nåt vidare... I går morse vaknade jag efter bara sisådär tre timmars sömn vid 04.00 och det var lögna att somna om. Gick upp vid sex, åkte med en kompis till en naturbruksskola där hennes dotter går. Tösen har blivit skrämd rejält, jag lovade att gå med henne när hon red. Visst fick jag henne att sitta kvart på hästryggen i en timma, jag sprang som en tok i det sega ridhusunderlaget i samma tempo som hästen, skritt, trav OCH galopp...  Sedan bar det av hem igen. Och vidare till min egna häst. Hade även hand om de andra 3 hästarna då stallägaren är på jobbresa. Inga problem. Red först min häst och sedan kompisens. Sedan mocka. Återvände hem till Beata. Sedan åka och handla samt en visit på ugdomsgården (jobbar som timvik där). Hem, laga mat och sedan fredagsmys!! Eh, nej. Stallägarens sambo ringer: Jason har kolik... Kom hit!!! Slänger mig i bilen och kommer till stallet och hittar en apatiskt, trött häst... Ut och gå. Kontakt med vet hela tiden. Korta pauser mellan promenaderna. Under tre timmarns promenerande så släpper det gradvis och vid 23.30 så var allt ok igen. Då vart han odräglig, pigg, normaltemperedad och hungrig igen. Dock väldigt sur för han fått matförbud under natten av veterinären. Vågar inte åka direkt, men är hemma till 00.30 i alla fall. Så uppe i varv så det tar ytterligare en timma att varva ner. Somnar äntligen...

Idag, upp tidigt och kolla till min älskade häst, verkar kry och var lika odräglig som alltid. Skönt. Begav mig iväg för att införskaffa födelsedagspresent. Tog en stund... Efter det till stallet igen, mocka åt alla fyra. När jag mockar, vad händer inte då? Jo, unghästen (trotsig tonåring) skuttar in i en del av hagen som är avstängd (en gammal grop, som vart fullt med lite sten och vi fyllt på med gödsel) och när han är påväg ut därifrån igen fastnar han och drar med sig staketet. Allt ryker, stolparna splittras, tråd i en enda röra. Och en busglad häst mitt i alltihop. Han klarade sig utan en skråma. Jag försöker en väldigt kort stund reparera skadorna men inser att det är omöjligt... Stallägarens sambo kommer till undsättning och tillsammans stänger vi av hela hörnet på hagen. Till unghästens förtret.. Jag sticker mig på en av de små ellediningar i tråden när jag kyter ihop den, och blodet pumpsprutar i en båge från tummen. Hmmm... men blodet rinnande längs med armen pulsar jag tillbaka till stallet och stoppar tummen under vattenkranen, blodet stannar och jag kan konstatera att det lilla sticksåret inte ens syns. Så mycket för ingenting. Fixade klart allt, tog in hästarna och åkte hem.

Nu sittar jag helt slut i soffan, Beata sover gott jämte mig, Sambon fixade för en stund sedan egengjorda hamburgare till oss. Beata passade under tiden vi åt på att sno åt sig en välstekt baconskiva från ett fat. Orkade inte ens säga till henne och hon knaprade glatt i sig den, lilla busan. Hoppas nu på en god natts sömn...

Men först, en kaka. Tycker jag gjort mig förtjänt av en.

Bye!

Ja vad det kan vara förundras vi över varje gång...

Beata har skaffat sig en lite udda (o)vana. Det började med en lampskärm. Tugga, tugga... mmm... 

Nu har hon gått vidare med sitt tuggande och vad är det hon ger sig på?? Allt! När det står "bus" skrivet i pannan på henne vet man nu att huggtänderna ska användas till fullo. Vad sägs om det här: gardiner, duchdraperi, skärp, dukkanter, byxor, min sovkudde, tröjor, speciellt de med dragkedjor, min mössa, eller varför inte en smaskig matta... ja vad ska man säga? Hoppas det går över!

Har på känn att detta är en reaktion på att hon har insett att Frasse inte kommer tillbaka. Hon har börjat leka igen och är sig själv eftersin "nere"-period. Förutom tuggandet. Jag blir galen! Det är sådär att vakna på morgonen av att det sitter en katt jämte ens huvud som glatt tuggar på kuddhörnet. Fast det är kanske den nya sortens väckarklocka?? ;) Gah!!! Bara försöka att härda ut antar jag...